La décadence de la discussion

Jaha, vi sitter här nu och filosoferar lite grann och i mitt förvirrade medvetande så dyker saker upp snabbare och mer ofullständigt än vad det brukar. Men som alltid så går jag på mina impulser och gör det som känns rätt för nuet.
Så här är det, ett litet graciöst och jag hoppas ett bra inlägg ifrån den mindre förvirrade och dekadenta personen Johan Grundtman.

Så vad ska skrivas om, jo tänkte mig de olika diskussioner jag och min kära bonus syster har haft. De där jag verkligen gör allt för att försöka förvrida perspektivet på ma petite soeur.
Oftast så går det sisådär för hon är ju envis som få och vägrar acceptera mina milt sinnessjuka och absurda idéer. Men hur som helst, jag kom fram till att jag inte vill skriva om dem ändå. För jag började skriva och det var tråkigt. Blev mer intresserad av löven på ett träd som torkade i solen än att skriva om detta absurt banala och lite lätt Oelitistiska sak. Så därför kommer jag att skriva på min senaste idé som slog mig precis.

Det är exakt det ni tänker på. Ett anarkistiskt bokkafé, där det slog mig att antagligen Sandra skulle vara den mest lämpade människan att stå bakom disken och vara lite lätt social och tysta de fåtal som skulle få för sig att prata i denna miljö som skulle vara dunken, fylld av kaffe och rött vin. (I min dröm skulle det vara en dimma av tobaks rök och vattenpipa rök med tydligen får man inte ha lov med detta dessa dagar…)
I denna miljö skulle självfallet alla bohemiska och poetiska misantroper sitta och fördriva sin tid i ensamhet till böcker, vin och samtala med liknande elitiska människor.

Jag skulle självfallet sitta intryckt i ett hörn där jag sitter och läser de lite mera intressanta böckerna och sukta efter kvinnor som är för galna för att leva och för unika för att dö. Även skulle de läsa intressanta böcker, fan vad trött jag är på kvinnor som säger att de älskar att läsa och sedan säger att de läser saker som Harry Potter och Mankells böcker! (inget illa menat till er som gör detta)
Dessa vackra om ändå deformerade människor skulle läsa saker så som Kafka, Joyce, Kerouac och likartad personligheter.
Men tillbaka till min grundläggande tanke nu, med jämna mellanrum skulle Sandra gå och väcka upp mig och se till att jag lever, genom att säga att jag måste äta något. Allt medan jag ser mitt liv ticka iväg och livsglädjen sjunker tills jag får den beaktade livslängden av 32 år.
När jag inser att livet är lidande och jag reser till ett buddistiskt tempel där jag sedan lever mina år i celibat och finner ett inre lugn.
Efter detta så skulle Sandra ta över hela etablissemanget och fortsätta att läsa, tysta ner folk som hon börjar allt mer avsky och sedan skriva en djup dramatisk bok om humanitetens lidelser och förförelser. Som sedan inte säljer så bra så hon skriver ännu en bok som sedan säljer en otrolig kvantitet, och den första boken blir betraktad som en revolutionerande skrift och blir uppställd bredvid Bellman och Strindberg och inte en människa skulle läsa dem. Endast de missanpassade människorna på Kafét skulle läsa dem och uppskatta dem.

Förövrigt skulle Kafét hetta ”Café La décadence de la discussion” eller ”Kafé huh?”

Det var min rant och mina tankar under tiden av ungefär en halvtimme eller vad tiden nu har gått. Jaja det var kul, kanske ska jag öppna en egen blogg?
Ett kollektiv blogg, vem vet kanske hade varit något.

Jaja Ciao!
Johan Grundtman