Ett av männsklighetens stora problem är dess behov av att vara just behövd. Inget kan hända utan mening, och utan mening händer ingenting

t.e.x meningen med livet:

en hett omdiskuterad fråga. man blir matad med uttrycket ända från barnsben. så vad är då meningen med livet? att hitta den rätta, att skaffa barn, leva livet fullt ut, hitta meningen med livet, listan kan göras lång. vad tror jag då? jo! jag tror inte det finns någon mening alls. människan är konstruerad så att hon måste ha en mening med allt annars blir hon förvirrad. därför skapar vi våran egen tro på att det finns en mening med allt som händer. det är, så att säga, moralhöjand. varför skulle det finnas en mening, eller en speciell anledning till att vi hamnade just här, just nu? vad skulle vi ha för syfte att fylla i detta gigantiska universum? en människa är i förhållande till universums storlek inte ens lika stor som en atom är i förhållande till "våran" värld.

vi behöver tro att det finns ett syfte, en högre mening med det vi gör, annars blir allt meningslöst.

det är samma med paratet om ödet. det är precis samma sak med det, ett uttryck skapat för att höja känslan av meningsfullet. Men varför skulle det finnas ett öde? om de redan är bestämt vart jag ska i livet och vad som ska hända på vägen, vad är det då för mening med att leva det? är det inte bättre att tro att man kan skapa sig sitt eget öde? det är vad jag tror! om man själv sätter målen och sparkar sig i arslet så man kommer någontans så blir allt mycket bättre, man skapar sig sin egen lycka!

det är samma igen med pratet om att det finns "en själsfrände för alla". logiskt tänkande, det finns typ 7miljarder folk i världen, så då skulle det bara finnas en på 7miljarder som man kan passa med? det låter inte troligt i min hjärna iallafall. nej mer troligt är det att det finns en hel hop med folk där ute som man kan älska, det handlar bara om vem man springer på först.. ( vilket betyder att det bara är att röra på sig så myckt som möjligt och kolla utbudet innan man bestämer sig ;)  )

Ärligt talat behöver alla lära sig att leva och ta vara på sig själva. det är så myckt måsten som har med andra människor att göra, man tror att man måste ha någon, man tror att man måste älska denna någon ganska snart efter att förhållandet inletts, man tror att man måste förlova sig, flytta ihop, gifta sig och skaffa barn och osv... och snabbt ska det ske! annars är något galet. och varför i helvete tror ni att skilsmässostatistiken går i taket??

man är inte redo att leva med en annan människa förrens man är redo att leva med sig själv.

Varför har vi detta behovet att tro? blir det för överväldigande för oss när vi analyserar saker på djupet? tänk tex en stund på universums storlek.

på ett ljusår hinner ljuset 9 460 730 472 5,80 800 mil (hela talet utan kommatecken är antalet meter) våran galax är 100 000 ljusår tvärs över. den närmsta galaxen ligger 2,5 miljonber ljusår bort, och storleken på det "observerbara" universum är 46miljarder ljusår. tänk en stund på den siffran i mil.. (btw, tycker ni det verkar troligt att vi är de ända levande organismerna i hela den stora masan?? nä tänkte väl inte det...) eller vad som hellst. jag blir överväldigad av den siffran. den känslan som infinner sig just då, kommer igen när man funderar över andra saker också, tex meningen med livet. visst är det svindlande att tänka att vi hamnade här av en slump. att förutsättningarna råkade vara perfekta just här för att liv skulle kunna utvecklas. visst är det lättare att tro att det finns en mening med det hela? att det inte bara blev som det blev och hux flux så var vi här, hoppsan då!

men ibland, kära vänner måste man tänka större. sätta allt i ett annat perspektiv. då kan man inse sin egen obetydelse, och först då, tror jag att man kan ta livet för vad det är: ett äventyr, som man skapar och styr själv, det är lika bra att leva fullt ut och utforska alla möjligheter. för det ska ni veta,

 ingen annan än jag styr mitt liv.

;)